Min samling: FAJANS

Min första fajans-pryl hittade jag i en fyndlåda!

Har man vuxit upp i antikviteters närhet är det inte konstigt om man utvecklar en kärlek till möbler och saker från flydda tider längre fram i livet, tror Helena.

Själv växte hon upp på familjegården i Västergötland där flera generationer bodde sida vid sida. Helena kommer ihåg farföräldrarnas vackra hus med gamla möbler och fantastiska linneskåp. Ett var så stort att man kunde gå in i det. Ibland ställde sig Helena i linneskåpet och njöt av dofterna från rena och manglade örngott och lakan.
– Där började mitt intresse för antikviteter, säger Helena.
– När jag gifte mig och fick barn köpte min man och jag inget nytt. Vi valde ­begagnade möbler som vi fick från våra föräldrahem eller som vi själva fyndade på loppisar och auktioner. Och det berodde inte bara på en liten plånbok.
Numera är Helena professionell sakletare med förkärlek för svenskt 1700-tal. Hon blev sakletare till yrket först när hon lyckades ta sig över tröskeln och förmådde sig själv att sälja något av det hon hade samlat på sig genom åren. Något hon aldrig trott att hon skulle kunna. Men gör man sig av med en sak kan man köpa något annat.

En mjölkkanna från Rörstrand 1751, ett engelskt fat samt samlingens äldsta fajans: en kruka från Hannau, daterad 1672. Skulpturen är en Möllesäck  av Jonas Fröding.

Detta gäller dock inte Helenas fajanssamling. Sedan hon började samla på fajans i mitten av 1980-talet har hon behållit allt utom två tallrikar som hon sålde för några år sedan. Tallrikar som hon sedan försökt köpa tillbaka utan att lyckas. Så några mer fajans-försäljningar blir det inte. Däremot håller hon alltid ögonen öppna efter nya fajanser att utöka samlingen med.
– Mitt första fajansfynd var en liten tedosa från 1770 som låg i en fyndlåda på en auktion, berättar Helena. Den var så ömsint, romantisk och vackert målad. Jag betalade bara runt 50 kronor för den.
– Nästa gång jag sprang på ett fajansföremål var på en skånsk loppis där jag hittade en tysk matskål från Hanau, tillverkad 1672. Den är äldst i samlingen.

Exakt varifrån det vackra bläck – och pennstället från 1700-talet kommer från vet Helena inte, men gissar på något land runt Östersjön. Fajansvasen är troligen fransk. Böckerna i getskinn är från 1700-talet.

Under årens lopp har samlingen vuxit i omfång och omfattar i dag flera upp­läggningsfat, vaser, kaffekoppar, sockerskål, mjölkkanna, en fantastisk täckhuv och
flera svenska fajanstallrikar från Marieberg och Rörstrand. Trots att det var mest bruks­föremål som tillverkades i fajans får samlingen mest vara ögonfröjd. Uppläggningsfaten använder hon dock till frukt och ibland till mat som ska läggas upp vackert.
– Fajanstallrikarna får mest stå i sin hylla i köket. Någon gång har det hänt att jag har ätit på någon av dem. Det är en speciell känsla att använda en tallrik som någon annan person har ätit på under 1700-talet. Och ett spännande tidsperspektiv. Vad åt man på just denna tallrik
för flera hundra år sedan?
Det är inte ovanligt att fajansföremål har skador. Men det är något man får acceptera, menar Helena. Fajans är ömtåligt och användes mycket under den korta period det tillverkades.

I kökets trärena tallrikshylla från 1800-talet har Helena sin samling av fajanstallrikar i rokoko från Rörstrand och Marieberg som hon har lyckats hitta vid olika tillfällen.

Vad är det då som är så speciellt med fajansen?
– Den tjocka tennglasyren och det vackra handmålade mönstret, tycker Helena.
– Nejlikor och humleblomster var vanliga mönster som målades på svenska fajans­tallrikar och man målade med schvung och snabba penseldrag, nästan lite naivt.
Helena utökar gärna fajanssamlingen, men hon letar inte efter någon speciell favorit. Det är snarare vad ögat ser och vad plånboken tillåter som styr. Men på jakt är hon alltid.
– Hittar du någon fajans köper jag den gärna!